lassemaja

Historien om Lasse-Maja

Lars ”Lasse-Maja” Molin, född Larsson den 5 oktober 1785 i byn Djupdalen i Ramsbergs socken i Västmanland, död 4 juni 1845 i Arboga, var en svensk förbrytare som företog stöldturneer i främst triangeln StockholmÖrebroVästerås. Han kallade sig från 1809 Lars Molin och fick smeknamnet Lasse-Maja, eftersom han genomförde sina bedrägerier och stölder utklädd till kvinna.
År 1804, 19 år gammal, kom han till Stockholm första gången. Där började han en stöldturné genom landet, där han oftast var utklädd till kvinna, därav namnet Lasse-Maja.

Efter att, tillsammans med två kumpaner, ha stulit kyrksilvret i Järfälla kyrka den 8 februari 1812, dömdes Lasse-Maja av Sollentuna häradsrätt till livstids fängelse. I handlingarna som stadfästes av Svea hovrätt 28 juli 1813 står det: ”… ock skall Molin för alla överberörde brott i ena bot straffas med fyrtio par spö, tre slag av paret, undergå uppenbar kyrkoplikt en söndag uti Järfälla sockenkyrka och därefter försändas till fästning att därstädes i all sin livstid till arbete hållas”. Han avfördes mot Carlstens fästning på Marstrand den 2 september 1813.

Efter 26 år (1839) slapp han ur fängelset efter att ha blivit benådad av Karl XIV Johan 1838. Enligt sägnen berodde strafflindringen på att han imponerat på kungen med sin kokkonst.
Efter fängelsetiden bestämde han sig för att bli bonde och bosatte sig utanför Arboga. Där dog han 1845 efter att ha varit svårt sjuk de sista åren. Han begravdes utanför Heliga Trefaldighetskyrkan i Arboga…

Läs mer om Lasse-Maja på wikipedia »

carlstens-fastning-historia

Om Carlstens fästning på Marstrand

Efter freden i Roskilde 1658 blev Bohuslän och därmed även Marstrand svenskt. Staden var sedan länge en betydande handelsplats. Eftersom hamnen nästan aldrig fryser till, förlades en del av den svenska flottan här. För att försvara Marstrand beslutade Karl X Gustav att bygga en fästning på ön. Arbetet utfördes av fångar som dömts till straffarbete. Den mest kända fången är utan tvekanLasse-Maja, som satt fängslad här 1813-1838.

Efter ett av Carl Fredrik Meijer uppgjort, 1834 fastställt förslag till Karlstens förstärkande företogs arbeten till 1851, då fästningen var färdig enligt den 1840 något utvidgade planen. Sedan ångkraften tagits i bruk för sjöfarten och då krig med Danmark blivit alltmera osannolikt, hade emellertid Karlstens betydelse minskats, och 1878 års befästningskommitté föreslog därför, att garnisonen, två fästningsartillerikompanier ur Göta artilleriregemente, skulle förflyttas till Vaxholm och Karlsborg, men att fästningen, som fortfarande var i gott stånd, skulle framgent nödtorftigt underhållas. Till följd härav utmarscherade garnisonen 1 maj 1882, varefter fästningens flagg halades…

Besök Carlstens hemsida »
Läs mer om Carlstens fästning på Wikipedia »

Om Marstrand

Redan på 1100-talet upprättade Harald Gille ett kloster på Marstrandsön men staden Marstrand grundades först på 1200-talet av kung Håkon Håkonsson (död 1263). Detta skedde före år 1226 då det i hans saga, skriven av islänningen Sturla Þórðarson, beskrivs att ”…han lät göra borg vidKungälv på Ragnhildsholmen, han lät och bygga och röja på Gullö och Öckeröarna och bygga där en träkyrka; han lät bygga Marstrand och många andra öde öar i Viken”, samt att en strid då ägde rum i hamnen mellan upprorspartiet Ribbungarna och Skule Jarls två sändebud Kolbein Ketturyggoch Grunde skattmästare. I berättelsen sägs också att ”där lågo många köpmän i hamnen, vilka dock icke ville komma sändebuden till undsättning.”[2] 1449 kröntes den danske kungen Kristian I (som blev kung av Sverige 1457) till kung av Norge i Marstrand. 1658 blev Marstrand och övriga Bohuslän en del av Sverige i samband med freden i Roskilde. Samma år påbörjades byggnationen av Karlstens fästning.

Frihamnen

15 augusti 1775 fick Marstrand frihamnsprivilegier av Gustav III, så kallad Porto Franco efter italiensk förebild.[3] Det innebar ett visst självstyre gentemot det övriga landet, med bland annat religionsfrihet, frihet från skråtvång och fri invandring. Även brottslingar kunde få en fristad, under förutsättning att de anmälde sitt brott till stadens myndighet. I ett konfliktfyllt Europa var frihamnen i Marstrand ett bra alternativ för handlare. Inte minst kom hundratals fartyg från Amerika, som satts i blockad av England med vilka man låg i krig.

Religionsfriheten ledde till invandring av ett flertal judar, mot vilka det rådde starka restriktioner i övriga landet. Som mest bodde ett hundratal judar i Marstrand, främst hantverkare och handelsmän och deras familjer. Skandinaviens första synagoga inrättades här 1780 i det norra försvarsverket. Den judiska kolonin blev dock inte så långvarig, utan skingrades 1795 och flyttades, främst till Göteborg. Frihamnsprivilegierna, i kombination med att man dessutom var inne i en period med god silltillgång, gjorde Marstrand till en av landets förmögnaste städer. Många lockades till staden och befolkningen tredubblades på kort tid från runt 500 till 1 500 invånare.

Den svenska staten tjänade dock inte så mycket på frihamnen som man hade räknat med, inte minst på grund av en omfattande smuggling. Stadens styresmän tyckte dessutom att det kunde vara nog med brottslingar och utländska handlare, varför man begärde att frihamnsprivilegierna skulle dras in, vilket skedde 15 maj 1794.[3] Vad man inte hade räknat med var att sillperioden som startat 1747 skulle ta slut 1808 vilket gjorde att Marstrand återigen blev en fattig småstad.

1800-1900-talet

År 1800 fick Marstrand optisk telegraf. Skeppsfrakt, handel och fiske gick tillbaka kraftigt under 1800-talet, men samtidigt blev Marstrand en av landets tidigaste och populäraste badorter, som fick extra hög status tack vare kung Oscar II:s årliga besök. Skeppsgossekåren installerades 1907 på Marstrand. Den 17 maj 1991 stod Instöbron färdig vilket gav Koön färjefri förbindelse med fastlandet. 1994 var första året som den årligaMatchracingregattan arrangerades.